Hejsan

Jag heter Eje Johansson

Hundrametersgatan 2, 28234 Tyringe

Text.....

OBS!

Jag håller på att återinföra text som funnits på min tidigare hemsida och samtidigt komplementera med nyare informationer.

Den sidan försvann från en tidigare server.

Det här är jag

Jag heter Ernst Ivar Johanson och har alltid kallats för Eje Johansson. Jag är född i Nederkalix av Frida och Erland Johansson. Jag fick inte heller någon bror eller syster.

1940 flyttade jag med mina föräldrar från Norrbotten och ner till Åsele i södra lappland i Västerbotten. Där gjorde jag min skolgång o ungdomstid och tog min realexamen och där träffade jag min blivande fru Gun Danielsson då vi blev klasskamrater under realskoletiden och jag började spela i Åsele IKs seniorlag 1952. 1956 flyttade Gun och jag till Umeå där det blev studier på Handelsgymnasiet, arbete inom Svenska Handelsbanken, gjordes bankkursen, Spelade hockey för "Löven" IFK Umeå, gjorde min första tränarutbildning och gjorde min militärtjänst på I20, efter detta återvände både Gun och jag till Åsele där jag blev spelande tränare för Åsele IK och vi bosatte oss i Vilhelmina där jag började arbeta Svenska Handelsbanken som andre man och Gun fick jobb på Lokala Skatt.

Under tiden i Vilhelmina noterade jag att Riksidrottsförbundet startat upp nya studier inom idrott. Eftersom jag hade ett stort intresse framför allt inom ishockeyvärlden så sökte jag och kom in på denna första utbildning i Sverige.

När studierna var färdiga blev jag headhuntad av Tyringe kommun och Tyringe SoSs och fick direkt full tjänst som huvudlärare för Högstadiet och Tyringe verkstadsskolas gymastik utbildning och blev även spelande tränare för Tyringe SoSs. Jag hade då också studerat massage och idrottsskador som ingick i ishockeytjänsten. Kom också snabbt in i Skånes Ishockeyförbund, först som TV-puckstränare, sedan utbildare, ordförande i Skånes Ishockeyförbund och under viss tid även ordförande för Region Syd i svensk Hockey.

Jag är nu en aktiv pensionär, fortfarande instruktör inom hockeyvärlden.

Tränar kondition och styrka och varje gång avslutar jag antingen i min lavendelbastu här hemma eller i en av Sveriges bästa massagepooler i Qpoolens simhall i Hässleholm - är en Livsnjutare!

Fortsätter även med att ge och ta massage i olika former och att hjälpa till runt idrottsskador.

1963 utsågs jag att vara med i en arbetsgrupp i kommunen där vi skulle ta fram ett bra förslag till en idrottshall i Tyringe. För att göra en lång historia kort så blev jag "pappa" till att kommunen på mitt förslag beslutade o att bygga det som sedan blev Tyrs Hovs Sportcentra och en hel del andra saker och aktiviteter.

Jag sökte också tjänsten som fritidschef 1969 men fick inte den då. Personen som fick tjänsten klarade inte av den tjänsten och kommun sökte på nytt 1974 och då fick jag tjänsten. Jag hade ett par år innan tagit tjänsledigt och flyttat upp till Umeå som Kanslichef och tränare för deras juniorelitlag så jag tillträdde tjänsten i Hässleholm 1975. Det hade då också varit en sammanslagning mellan kommunerna Hässleholm och Tyringe.

Som jag skrev tidigare hade jag jobbat inom bankvärlden, varit gymnastiklärare, spelande hockeytränare i Tyringe SoSs, intendent inom Hässleholms Fritid vid sammanslagningen och nu fått den tjänst jag sökte tidigare som förvaltningschef inom Hässleholms kommun - Hässleholms Fritid.

Jag hade också under åren varit inbjuden att som förste tränaren från västvärlden tränat med de sex bästa lagen i Sovjet 1966, varit ass sommartränare vid Tre Kronors sommarträningsläger på Bosön 1967 och direkt efter det träningslägret reste jag ner till Sparta Prag i Tjecko-slovakien 1967, 1968 förverkligade jag min målsätting när jag inbjöds att träna två vecker vardera under deras träningsläger med NHL lagen Boston Bruins, Detroit Red Wings och Pittsburgh Penguin och totalt scoutade jag för Quebec Nordiques och Washington Capitals i NHL i 27 år.

Blev medlem i Hässleholm Västra Rotary Klubb 1979, blev Sekreterare 1996, President 2000 - 2001 och Past President året därpå. År 2005-03-04 förärades jag genom att jag fick Paul Harris Fellow utmärkelsen.

Under Bo Johanssons President år i vår klubb, Hässleholm Västra Rotary Klubb var jag också med och arbetade för att vi skulle rösta för och inbjuda kvinnliga medlemmar, enligt min mening ett rätt beslut.

Vår klubb och Hässleholms Rotary och Snapphanens Rotary Klubb har 2023 gott samman under namnet Hässleholms Rotaryklubb.

Jag blev i samband med att när Tyringe Byalag hade en allmän träff vid Radiumkällan i Tyringe hedrad och fick ta emot utmärkelsen Årets

Tyringebo 2005.

VI FICK 68 FANTASTISKA ÅR TILLSAMMANS

Gun och jag träffades i augusti 1953 utanför KILANDERS KONDITORI i Åsele - där jag stod och läste meddelande om min A-lags träning och då ser jag två tjejer komma gående mot mig, dom gick förbi mig och upp mot övre torget. Den lite längre tjejen var Eva Åhlin som jag kände och den andra var Gun Danielsson henne hade jag aldrig sett tidigare och vad händer, jag blev alldeles varm i kroppen??? Hon hade en utstrålning utöver det vanligaste, förstår kanske då inte att jag nog blivit kär för första gången i mitt liv. Var samtidigt lite blyg, sa inget annat än hej som ett svar på deras - hej, men sprang snabbt hem och där ligger min klasskompis Charlie som var inneboende hos oss och en blivande elev i realskolan i Åsele. Jag berättade för honom att jag sett några tjejer som gick upp mot övre torget och frågade frågde honom om han skulle hänga med till övre torget och kolla in "brudarna". Sagt och gjort full fart ner till våra cyklar och vidare upp till övre torget - och är stod tjejerna, Eva, Gun och nu hade även Anngerd Molin anslutit. Det blev ett långt snack på torget och det visade sig att vi allihopa skulle gå i samma realskoleklass de kommande fyra åren.

Whoooow jag blev nog kär vid första ögonkastet från Gun och nu skulle vi bli klasskompisar med varann. Hon visade sig heta Gun Danielsson och kom från Älgsjöås. Det visade sig att det snabbt växt fram något mellan Gun och mig. Där kan man säga att våra liv växte ihop - Gun från en familj där dom var nio syskon och jag som var ensam i vår familj. Här började faktiskt våra 68-härliga åren tillsammans.

Jag är alltså ingift i en fantastisk familjkrets där de hade många barn.

Själv var jag som sagt ensam barn.

Gift med Gun, Margareta "Gunsan" Johansson (Danielsson).

Vi träffades när hon var 13 och jag var 14 år, vi var då klass kamrater.

Vi gifte oss när Gun var 20 och jag var 21 år och har idag 2019 tre underbara barn Erik vår förstfödde 1960, gift med Pia som bor med sin familj i Dallas, Texas, USA, 3 barnbarn, Alexander, Felicia och Andreas och Lars född 1967, gift med Sandra som varit boende i Wisconsin Rapids, USA, men har 2024 flyttat tillbaka till Sverige och Skellefteå, 2 barnbarn, Marcus och Camilla, och Katarina född 1967, gift med Leif Görtz som bor i Höör, Skåne, 2 barnbarn, Cecialia gift med Johan Bäcklin, dom har fått våra första barnbarnsbarn och bor i Kävlinge och Max sambo med Alexandra, Malmö och boende på den ort där Max spelar prof-hockey. Här kan jag lägga till att Max och Alexandra gifte sig på ASA Herrgård i Lammhult i juni 2024. Vi blir många när vi träffar alla med de sina i form av fru, man, sambo flick- eller pojkvänner, men härligt är det.

Guns familj (Danielsson) som kommer från Älgsjö 8 km utanför Åsele, ordnar vart 5:e år en reunion träff och som mest har vi varit 72 stycken. Den träffen hålls i hemma byn Älgsjö. Det var Gun och hennes systrar som tog initiativ till denna fantastiska träff för många, många år sedan.

Gun och jag är nu på vårt 59-onde år tillsammans som gifta och vi kan också lägga till dom 9-åren innan när vi var ihop rätt tight i realskola och i Umeå och Vilhelmina.

Gun är alltid Gun för mig trots att hon numer bor på särskilt boende på Hemgårdens avd Daggkåpan i Tyringe pga den alzheimer sjukdom som hon fick, hon kan idag (2019) inte gå, inte prata, inte skriva eller äta själv. Jag besöker henne minst två gånger varje dag.

När det flaggades upp för alzheimer var Gun fortfarande med i verkligheten och de dagliga sysslorna. Gun som är en tuff kvinna hade flera år innan anmält sig att vara med i forskningen runt huntingtons sjukdom vid Huddinge lassarett utanför Stockholm pga att några av hennes syskon blivit sjuk och lämnat oss i den sjukdomen. Det innebar för min del att jag också skulle vara med henne. För mig var det som en stor sten ramlade bort från axlarna för jag hade många gånger tänkt mig att det är viktigt för Gun att vi pratar om detta, men jag hade jättesvårt att ta tag i det, men nu kunde vi göra detta tillsammans med forskare, läkare och sköterskor. Allt eftersom forskningen framskred fick vi besked och så småning om också att GUN INTE hade huntington genen. Den informationen fick vi direkt när vi kom hem efter en resa till barn o barnbarn i USA, där vi sett på de amerikanska nyheterna att forskningen nu hittat huntingtongenen.

Nått år därefter hade vi en fest med några kompisar och påväg ner i vår gillestugan så spilldes det ut lite nedanför trappen och Gun tog tag i detta direkt - när hon gjort detta, så reste hon sig för snabbt och fick en black out och föll först mot trappkanten, slog i pannan men orkade resa sig, men faller då rakt bakåt och bakhuvudet träffar elementets nedre kant. Det blev direkt ambulans till CSK i Kristianstad där hon låg i en vecka och sedan ytterligare en vecka i Hässleholms lassarett. När hon sedan kom hem fick hon svimningsanfall, kräktes och nu började några år med undersökningar, provtagningar, tester och det var då som det också flaggades upp för alzheimer.

Vår dotter Katarina och jag anmälde oss att ingå i en grupp som skulle kunna få vara med om 10 specialträffar runt alzheimer. Så här efteråt kan jag säga att hade jag inte fått den erfarenheten som träffarna gav, hade jag nog haft det ännu svårare att klara vårt vardagsliv. Gun och jag träffade också därefter läkare, sköterskor tillsammans med några andra par där den ena parten hade flaggats upp för alzheimer, även dessa träffar gav mig också en bra erfarenhet inför framtiden.

Gun anmälde sig också att vara behjälplig vid forskningen runt alzheimers broms mediciner nere på Östra lassarettet i Malmö, dit körde jag med glädje för det innebar också att Gun fick kontrollera, hjärtat, lungorna, blodet, minnet, och hjärnröntgas mm.

Jag skall också säga att min dagliga fysiska träning också hjälpt mig att klara den sorg som allt detta medför och motion med syresatt blod till även hjärnan är enligt forskningen mycket viktigt. Det är precis som med idrottsträning, där är kondition och styrka en färskvara, så är det också med hjärnan.

Känner hon igen mig. . . ?

Många frågar mig om hon känner igen mig.

Svaret blir: - det vet jag inte, men den dag Gun fick besked om att det flaggades upp att hon hade sjuk- domen vilket var en chock för oss båda, så lovade jag henne att om hon glömmer vem jag är, så skulle jag berätta det för henne och flera gånger om det behövdes.

Jag frågar ALDRIG någon som är dement om hon eller han känner igen mig och i vårt fall går jag direkt fram till min Gun - kramar om henne ger henne en lite puss och säger: Hejsan Gunsan, Eje gubben din är här!

Jag tittar in i hennes ögon och skulle jag se nått frågande i hennes blick, då går jag in i "repeterar frasen", då pratar jag vidare om barn, barnbarn, om när vi gick i samma klass i realskolan, om hennes syskon, Älgsjö där hon bodde som barn, Åsele kyrkan där vi gifte oss och nära och kära och vänner som skickat hälsningar. Jag kan då till nästan 100% se glädje komma i hennes ögon och hon formar munnen som en pussmun, hon lutar sin kind mot mig och vill då ha en kram och sitter jag med min hand i hennes knä så stryker hon sin hand över min eller håller vi varann i händerna så stryker hon sin tumme mot min hand.

Jag var i somras (2019) borta från henne i 8-dagar, jag var då i Åsele, Älgsjö, på Åsele Marknad och två reunion träffar en inom Guns familj som sker vart femte år - fantastiskt trevligt - det blir släktingar som reser från Norrbotten av Sverige, från Skåne i söder och från södra och norra USA. Den andra reunion träffen var inom ÅIK hockey för oss veteraner från 50-talet och fram till 1980. Detta året var den äldste spelarkompisen till mig Lars Jonsson en av mina backkompisar som nu var 92 år, nu fick jag faktiskt chansen och stötta honom när vi var ute på en rundtur i Åsele kommun där vi ibland stötte på kullerstenar ute i byarna - kändes bra - han var en som stöttade mig när jag som 13 åring började spela i Åsele IKs seniorlag.

Inte att förglömma att vi vid denna resa också träffade en del som var med på vårt bröllop 1960 och även en del andra som jag inte träffat efter så många år av våra klasskamrater - helt otroligt! OCH när jag då kommer hem till Tyringe och besöker Gun på Hemgården på hennes avdelning Daggkåpan blir hon glad som "solen" - och samma sker när äldsta sonen som just var i Europa gör en snabb avstickare och bjuder mamma o pappa på tårta hos Gunsan på avdelning Daggkåpan på Hemgården i Tyringe - rörande härligt! Då kommer det några glädjetårar.

Alla dom här små, små detaljerna, känns idag jättehärliga -

DET ÄR MIN GUNSAN

som hon alltid varit.

Gun avled efter mångårigt kämpande med sin alzheimer sjukdom 2021-03-05 kl 04.05 på morgonen, jag var hos henne, kramade henne, när hon tog sin sista suck!

VI FICK 68 FANTASTISKA ÅR TILLSAMMANS