Hem

Hejsan

 

Jag heter Eje Johansson

Hundrametersgatan 2, Tyringe

 

Text.....

 

OBS!

Jag håller på att återinföra text som funnits på min tidigare hemsida och samtidigt komplementera med nyare informationer. 

Den sidan försvann från en tidigare server.

Det här är jag

Jag är en aktiv pensionär, fortfarande instruktör inom hockeyvärlden.

Tränar kondition och styrka och varje gång avslutar jag antingen i min lavendelbastu här hemma eller i en av Sveriges bästa massagepooler i Qpoolens simhall i Hässleholm - är en Livsnjutare!

Fortsätter även med att ge och ta massage i olika former och att hjälpa till runt idrottsskador.




















Har tidigare jobbat inom bankvärlden, gymnastiklärare, spelande hockeytränare, förvaltningschef inom Hässleholms kommun - Hässleholms Fritid, scout för Quebec Nordiques och Washington Capitals i NHL.

Blev medlem i Hässleholm Västra Rotary Klubb 1979.

Blev årets Tyringebo 2005.






*











Jag är ingift i en fantastisk familjkrets där de hade många barn.

Själv var jag ensam barn.


Gift med Gun, Margareta "Gunsan" Johansson (Danielsson).

                                                                                Vi träffades när hon var 13 och                                                                                        jag var 14 år, vi var då klass-                                                                                            kamrater.

                                                                                Vi gifte oss när Gun var 20 och                                                                                        jag var 21 år och har idag 2019 tre                                                                                  underbara barn Erik gift med Pia                                                                                    som bor med sin familj i Dallas,                                                                                      Texas, USA, 3 barnbarn,                                                                                                      (Alexander, Felicia och Andreas (Andreas sambo med Kim) Lars gift med Sandra som bor i Wisconsin Rapids, USA, 2 barnbarn (Marcus och Camilla. Marcus gift med Melissa) och Katarina gift med Leif Görtz som bor i Höör, Skåne, 2 barnbarn, Cecialia gift med Johan, Kävlinge och Max sambo med Alexandra, Malmö).  Vi blir många när vi träffar alla med de sina i form av fru, man, sambo flick eller pojkvänner, men härligt är det.










Guns familj (Danielsson) som kommer från Älgsjö 8 km utanför Åsele, ordnar vart 5:e år en reunion träff och som mest har vi varit 72 stycken. Den träffen hålls i hemma byn Älgsjö. Det var Gun och hennes systrar som tog initiativ till denna fantastiska träff för många, många år sedan.

Gun och jag är nu på vårt 59-onde år tillsammans som gifta och vi kan också lägga till dom 8-åren innan när vi var ihop rätt tight i realskola och i Umeå och Vilhelmina.

*

Gun är alltid Gun för mig trots att hon numer bor på särskilt boende                                                              på Hemgårdens avd Daggkåpan i Tyringe pga                                                          den alzheimer sjukdom som hon fick, hon kan                                                          idag (2019) inte gå, inte prata, inte skriva eller                                                          äta själv.  Jag besöker henne minst två                                                                        gånger varje dag.


*



När det flaggades upp för alzheimer var Gun fortfarande med i verkligheten och de dagliga sysslorna. Gun som är en tuff kvinna hade flera år innan anmält sig att vara med i forskningen runt huntingtons sjukdom vid Huddinge lassarett utanför Stockholm pga att några av hennes syskon blivit sjuk och lämnat oss i den sjukdomen. Det innebar för min del att jag också skulle vara med henne. För mig var det som en stor sten ramlade bort från axlarna för jag hade många gånger tänkt mig att det är viktigt för Gun att vi pratar om detta, men jag hade jättesvårt att ta tag i det, men nu kunde vi göra detta tillsammans med forskare, läkare och sköterskor.  Allt eftersom forskningen framskred fick vi besked och så småning om också att GUN INTE hade huntington genen. Den informationen fick vi direkt när vi kom hem efter en resa till barn o barnbarn i USA, där vi sett på de amerikanska nyheterna att forskningen nu hittat huntingtongenen.

*

Nått år därefter hade vi en fest med några kompisar och påväg ner i vår gillestugan så spilldes det ut lite nedanför trappen och Gun tog tag i detta direkt - när hon gjort detta, så reste hon sig för snabbt och fick en black  out och föll först mot trappkanten, slog i pannan men orkade resa sig, men faller då rakt bakåt och bakhuvudet träffar elementets nedre kant. Det blev direkt ambulans till CSK i Kristianstad där hon låg i en vecka och sedan ytterligare en vecka i Hässleholms lassarett. När hon sedan kom hem fick hon svimningsanfall, kräkdes och nu började några år med undersökningar, provtagningar, tester och det var då som det också flaggades upp för alzheimer.

*

Vår dotter Katarina och jag anmälde oss att ingå i en grupp som skulle kunna få vara med om 10 specialträffar runt alzheimer. Så här efteråt kan jag säga att hade jag inte fått den erfarenheten som träffarna gav, hade jag nog haft det ännu svårare att klara vårt vardagsliv. Gun och jag träffade också därefter läkare, sköterskor tillsammans med några andra par där den ena parten hade flaggats upp för alzheimer, även dessa träffar gav mig också en bra erfarenhet inför framtiden.

Gun anmälde sig också att vara behjälplig vid forskningen runt alzheimers broms mediciner nere på Östra lassarettet i Malmö, dit körde jag med glädje för det innebar också att Gun fick kontrollera, hjärtat, lungorna, blodet, minnet, och hjärnröntgas mm.

Jag skall också säga att min dagliga fysiska träning också hjälpt mig att klara den sorg som allt detta medför och motion med syresatt blod till även hjärnan är enligt forskningen mycket viktigt. Det är precis som med idrottsträning, där är kondition och styrka en färskvara, så är det också med hjärnan.

*  

Känner hon igen mig. . . 

                       Många frågar mig om hon känner igen mig.

                             Svaret blir: - det vet jag inte, men den dag Gun fick                                     besked om att det flaggades upp att hon hade sjukdomen                                 vilket var en schock för oss båda, så lovade jag henne att                                   om hon glömde vem jag är, så skulle jag berätta det varje                                   gång vi träffades - om så många gånger varje dag och


gång.


Jag frågar ALDRIG någon som är dement om hon eller han känner igen mig utan går direkt fram till min Gun - kramar om henne, ger henne en kram och puss och säger: Hejsan Gunsan, Eje gubben din är här!


Jag tittar in i hennes ögon och skulle jag se nått frågande i hennes blick, då går jag in i "repeterar fasen", då pratar jag vidare om barn, barnbarn, om när vi gick i samma klass i realskolan, om hennes syskon, Älgsjö där hon bodde som barn, Åsele kyrkan där vi gifte oss och nära och kära och vänner som skickat hälsningar. Jag kan då till nästan 100% se glädje komma i hennes ögon och hon formar munnen som en pussmun, hon lutar sin kind mot mig och vill då ha en kram och sitter jag med min hand i hennes knä så stryker hon sin hand över min eller håller vi varann i händerna så stryker hon sin tumme mot min hand.

Jag var i somras (2019) borta från henne i 8-dagar, jag var då i Åsele, Älgsjö, på Åsele Marknad, en reunion träff inom Guns familj - fantastiskt, reunion träff inom ÅIK hockey för oss från 50-talet och fram till 1980, den äldste spelarkompisen var nu 92 år, nu fick jag faktiskt chansen och stötta honom när vi var ute på en rundtur i kommunen - kändes bra - han var en som stöttade mig när jag började som 13 åring i Åsele IKs seniorlag.

Inte att förglömma att jag också träffade en del som var med på vårt bröllop 1960 och även en del andra som jag inte träffat efter så många år - helt otroligt! OCH när jag då kommer hem och går till Gun blir hon glad som "solen" - och samma sker när äldsta sonen som just var i Europa gör en snabb avstickare och bjuder mamma o pappa på tårta hos Gunsan på avdelning Daggkåpan - Hemgården i Tyringe - rörande härligt!



                                                                       *

Alla dom här små, små detaljerna, känns idag jättehärliga -


DET ÄR MIN GUNSAN

som hon alltid varit.




Första bilden på Gun tog jag med en spionkamera (cigarettändare) under en teckningstimme i 1:4-an i Realskolan

Realskopleexamens middagen

Gun en föriddag i vår (Guns) första lilla lägenhet i Vilhelmina

Gun och jag i backarna i närheten av vår sommarstuga

Giftermålet i Åsele Kyrka

Ett av bröllopskorten 

Erik fick vi tillsammans fram på Åsele BB.

Anita Boman var en ung barnmorska

Familjebild tagen i vår stärre lägenhet i vilhelmina

Bilden är tagen från en TV bild när jag var tränare för Skånelaget i Tyringe

Gun och jag i Makedonen hos Balles föräldrar

Semesterbilder med modiga och glada Gunsan

Några av de bästa bilderna på oss båda

Gun tillsammans med stora sonen och och Lasseman i Åsele 1965

Gun tillsammans med Katarina på Finlandsgatan 1968 

Erik barnvaktar över Katarina 1968

Lasseman ute och går med Kat arina på Finlandsgatan utanför 6C

Katarina Sessan Prinsessan - nyfödd 1967